Reportage i VLT: Flykten från gallerian
Foto i vinjetten: Rune Jensen
Reportage ursprungligen publicerat i VLT. Text av William Holm.
Skräcken för att åldras: “Gymmar som en galning”
Västerås
Igorgallerian är ett sunkigt äldreboende.
Huvudpersonen Jenny ligger på MQ.
Clas Ohlson är ett bårhus.
Ann-Christine Kihl har skrivit en framtidsdystopi - delvis för att hantera sin rädsla för ålderdomen.
– Vem ska ta hand om alla gamlingar? säger 72-åringen.
Det hela började med en bild i Ann-Christine Kihls huvud.
En kvinna på en brits, i en utrymd galleria. Då och då kommer en figur i overall in i rummet och sköter om henne. Men vem är det som ligger där?
Är det kanske hon själv?
– Vi matas med hemska nyheter om äldrevården, och det är klart att jag spetsar mina pensionärsöron.
Vad är läskigast med att åldras?
– Att inte få klara sig själv. Min generation ser ständigt nära och kära tvingas ställa sig frågan: Vad händer när man inte kan det längre? Går det att bo kvar hemma? Även om jag känner mig väldigt frisk och stark för tillfället grunnar jag på dessa frågor. Bokens Jenny säger att hon ska kedja fast sig i stolpen så att hon inte kan stoppas in på hem - och så säger jag också.
– Kedja fast mig ute på Fröholmen, jag ska ingenstans!
Men i “Flykten från gallerian” tvingas protagonisten Jenny acceptera en plats. Även om det inte skrivs ut i boken rör det sig om Igorgallerian. Året är 2055, en sorts framtidsdystopi.
Jenny ligger på avdelning MQ. Maten lagas av volontärer på Vero Moda. Clas Ohlson är ett bårhus.
– Jag har gått omkring inne på MQ med blicken i taket för att researcha vad som är i ens blickfång om man ligger ner. Nakna rör och kablage. Jag måste ha sett ut som en idiot.
Jennys vårdare, Ahmed, är en ung somalisk man med stort hjärta.
– Ibland tar han sig tid att skjutsa upp henne på övre p-däck. Så där har jag också gått omkring och tittat som en biltjuv. Vad ser man därifrån? Stadshotellets koppartak, naturligtvis, och en del helikopterplattor - eftersom det är framtiden.
Boken pendlar mellan tre tidsskeden. I ett av dem är Jenny hemlös, och inte heller där har Ann-Christine Kihl negligerat efterforskningen.
– Jag har rört mig mellan parkeringshus och härbärgen och umgåtts med uteliggare. En person visade mig alla containrar med jättefin mat. Vi sa gonatt till varandra i parkeringshuset i Punkt. Sedan kom en patrullerande vakt, som också sa gonatt till honom. Det tyckte jag var rörande. Självklart har mitt reporterliv kommit till användning i den här processen, säger Ann-Christine Kihl, som under många år arbetade på VLT och än i dag skriver krönikor för tidningen.
“Flykten från gallerian” är som sagt en framtidsdystopi, och innerst inne tror hon inte att den kommer att bli verklighet: att Igorgallerian förvandlas till ett sjavigt äldreboende förvaltat av ett konsortium i vilket ingen vet vem ägaren är.
– Jag har tagit i - men jag kommenterar också den samhällsutveckling vi alla ser.
För visst bär hon på en oro över de konstanta rapporterna om missförhållanden i äldrevården, och den mildrades inte av Uppdrag granskning dokumentär “Mormor ska dö”, om en person som fick palliativ vård trots att hon inte var döende.
“Den demografiska chocken” är en annan farhåga. Andelen äldre ökar, antalet nyfödda minskar.
– Vem ska ta hand om alla gamlingar? Jag funderar mycket på det här, och går på gym som en galning för att hålla mig frisk. Maken sa att han inte vet någon som är så rädd för ålderdomen som jag. Å andra sidan har jag fått skriva av mig tack vare den här boken. I grunden är jag optimist.
Bokens dystopi vidrör inte bara äldrevården. Klimatförändringarna är ett stort tema, utarmningen av city ett mindre, om än lokalt väsentligt sådant.
– Min lillebror sa att boken kan bli ett inlägg i debatten om äldrevården. Så är det väl, men det var aldrig tanken. För mig är det viktigt att nämna att det här också är en rolig bok, med underhållande dialoger och dråpliga situationer. Folk skrattade högt på boksläppet.
Flykten från gallerian och Ann-Christine Kihls övriga litteratur kan du beställa här på vår hemsida.