Ann-Christine Kihls krönikor i VLT

”Rymden har satt sig på hjärnan”

Är ganska säker på att väsentliga delar av mig sov när jag sprang ut häromnatten eftersom jag inte har blekaste minne av hur jag fick på mig stövlarna.

Kvicknade till ute på den snötäckta vägen där jag, nedsläckt utan min pannlampa, befarade att någon nattkissare bakom grannfönstren skulle ringa 112 och zombie-larma då jag tog mig fram i släpande staccatto. Gick fem meter, stannade, tittade upp, gick fem meter, stannade.

Det var den där meteor-svärmen. Kvadrantiderna. Jag måste se den.

På plats där vägarna möts i mina nattsvarta hemmatrakter och stjärnhimlen brer ut sig blev jag stående med huvudet nedfällt på ryggen. Orion med det snygga bältet, den första stjärnbild jag lärde mig som liten, stajlade under Jupiter, den lysande jätten som tillsammans med Mars, i rött guld, förfört mig under decembers alla sena hundpromenader.

Men såg jag meteorregnet? Hade tänkt mig ”100 stjärnfall i timmen”. Det jag läst om. Stirrade tills stjärnor började hoppa. Syntes något högt där uppe? Jovars, streck. Som om någon slarver stått på Andromeda och tappat asken med synålar. Var det meteorer? Eller bara min hjärna som absolut ville se dem?

Frågan är relevant eftersom rymden har satt sig på hjärnan. Inte bara på min. Det är uppenbart i sociala medier. I alla fall i mina flöden, vilket kanske säger mest om hur mitt liv just nu styrs av rymdalgoritmer. Folk publicerar månskäran, Jupiter, Mars, stjärnhimlen, ganska usla bilder men som berättar: Vi är besatta av rymden och solsystemet. Begriper nästan inget. Älskar det vi ser.

Min egen besatthet startade i 8-årsåldern när Folket i Bilds ”Gyllene bok om astronomi” landade i vårt hem. Läste hur Halleys komet, senast skådad 1910, skulle återkomma 1986, ett årtal som jag i det unga 60-talet hade en mycket tydlig bild av: vi skulle flyga runt i rymdbilar som familjen Jetson.

Det gjorde vi inte. Men 1986 backpackade maken och jag i antipoden. Nya Zeeland och Australien gick i kometfeber. Det var där, just i början av mars, som kometen skulle synas som bäst. Dålig planering gjorde att vi behövde ta flyget hem ett par dagar innan absolut närkontakt. En besvikelse som då slukats av en större: ”Swedish PM assassinated” var nyheten som flugit runt jorden och till slut nått oss från ett tidningsställ i en handelsbod på Fraser Island. På väg hem från södra hemisfären med våra svenskflaggade ryggsäckar kom människor fram till oss för att kondolera Palmes död. Vi satt hålögda. Hade tappat allt intresse för kometer.

1986 fyllde Elon Musk moped. Han var redan då besatt av rymden. Hans framgångar med rymdföretaget SpaceX och satellitnätverket Starlink som räddade kommunikationerna i ett ockuperat Ukraina, gjorde honom till hjälte. En rymdhjälte med målet att sätta människan på Mars och inom 20 år börja kolonisera planeten för mänsklighetens framtid. Det svindlar. Men hittills har han inte skojat om sina rymdprojekt. Synd på så rara ärtor att den högintelligente tech-oligarken drabbats av en massa jordiska maktambitioner och sålt sin själ till en politisk uppviglare med svag impulskontroll. Trump och Musk, två aspirerande kolonialherrar. Men det är lättare att sympatisera med Musks kolonisation av Mars än Trumps försök att lägga vantarna på Grönland.

Världen fortsätter att slitas itu av härsklystna män och Tellus gråter. Att jorden behöver oss – oss andra - har astronauterna lär oss. Apollo 8:s besättning tog den ikoniska bilden ”Jorduppgång” julen 1968. Fotot på den sköra, blå kulan drabbade människor och drog i gång den globala miljörörelsen. När Marcus Wandt, vår senaste astronaut, spanade ut genom Cupolan, de sju fönstren på rymdstationen ISS, såg han stjärnorna, den tunna atmosfären, ett norrsken i en båge över jorden, han såg havet och molnen. Jorden var ganska liten. Men det var bara den som kändes välkomnande, sa han i sitt sommarprat och beskrev hur han just där i tyngdlösheten fick en växande känsla att vilja vårda och ta hand om den för att:

”Det här, är det vi har just nu.”

En astronauts kärva kärleksförklaring till jorden. Och det är inte svårt att läsa in: en jord som är värd något bättre.

”Jag var ung och gick ner för räkning”

Jag kan inte skriva minnesord.

Minns bara att jag var kär. I det mörkblonda håret. Ögonen. Grötrocken han gick omkring i. Kroppen när han gled upp ur älskarinnans säng.

Hans Klinga var knappt 25, jag lite yngre.

Han var en kärlek på avstånd. En TV-romans. Förmodligen min första svenska då jag var uppvuxen med Lennart Hyland och Skäggen. Ur det mörkret av farbröder klev Hans Klinga ut ur rutan i ”Någonstans i Sverige”. Jag var ung och gick ner för räkning. Men missade inte historielektionen om krigsåren som skolan inte lyckats göra kött och blod av. Jolos berättelse om ett förband under den svenska beredskapen gjorde kriget begripligt med långa journalfilmer och Bengt Lagerqvists mjukt fraserade berättarröst. Hans Klinga spelade stabsfurir Lennart Hansson, rädd för kriget och att ”få magen uppskjuten så tarmarna rann ut”, men som mest trasslade till det med kvinnorna.

Hans Klinga fick en lång karriär som skådespelare och regissör. Beskedet om hans död berövar mig en gammal kärlek. Han borde få många minnesord. Jag kan inte skriva dem. Missade det mesta av det han gjorde. När han spelade i långkörarna Rederiet och Varuhuset gick jag runt i bäbisland och läckte mjölk. TV:n var inte på. Han gjorde tunga roller på Dramaten men Dramaten var en annan planet. Man borde kanske knipa käft om någon man sett på TV för 50 år sedan. Men minnen mäts väl i djupet på avtrycket i hjärtat?

För mig förblev Hans Klinga stabsfurir Hansson och hans död sköt mig tillbaka till 1973 då ”Någonstans i Sverige” hade premiär.

Jag har sett om serien, den ligger på Öppet arkiv. Ett högriskprojekt för nu ser jag förstås allt taffligt spel, alla tramsiga scener. Men serien är ett sällsamt återbesök i det gulbruna 70-talets nostalgi över den svenska mobiliseringen. ”Jag tror att vi aldrig mer, någonsin, kommer att få vara med om en sån här okomplicerad tid, att få längta efter nåt sånt här enkelt”, säger stabsfuriren om freden som närmar sig.

Många i Västerås minns honom. Han spelade på Studio Westmannia, gjöt cementformar på Asea, kom som 17-åring in på Dramatens elevskola. 1966 var han den yngsta de tagit in. Hans Klinga brukade återvända till hemstaden, jobbade gärna med teateramatörer. Sommaren 1982 stod han på Fiskartorget i rollen som Erik XIV. Inför tusenårsjubileet 1990 regisserade han spelet ”Västeråsare” och 2004 spelet Drottning Kristina på Tidö slott med dottern Elin Klinga i huvudrollen.

Nej, jag kan inte skriva minnesord. Såg ju bara ”Någonstans i Sverige”. Men en gång träffades vi på en fest i Västerås. Jag sa inget om hur kär jag hade varit. Decennier hade gått. Ville inte verka patetisk. Men jag kunde ju faktiskt ha berättat det för honom.

”Jag försöker få USA ur kroppen”

Hjärnan kokar. Vad gör han nu? Ögonen är limmade i pushnotiserna. Vad säger han? Har han ringt Putin igen? Försöker gömma telefonen. Men jag letar på den. Vad har Musk stängt ned i dag? Känner mig febrig. Händer allt det här?

Jag försöker få USA ur kroppen. Eftersom jag inte använder droger går jag på bio. Behöver något starkt och ser danska Oscarsbidraget ”Flickan med nålen”. Nattsvart om änglamakerskor. Fantastiskt foto. Får mig att tänka på tysk expressionism. Nosferatu. Doktor Mabuse… nu trängde sig Trump in. Jag masserar tinningarna i biomörkret. Viskar för mig själv att allt var värre förr. Vi har det bättre nu. Vi går i alla fall inte på leriga gator för att lämna bort våra spädbarn, som Karoline i filmen.

Vi går bara och väntar på att Trump och Putin ska rasera världen. Jag vill ringa mina vuxna barn och säga förlåt.

Jag lämnar bion. Filmen är som bortblåst. Ersatt av ett annat drama som ockuperar mitt huvud och jag vet att en dag kommer det att bli film: den slitne presidenten från Kiev lämnar Vita huset, visad på dörren av doktor Mabuse och hans chihuahua, nöjda för att de med ”bra tv” visat världen hur det går när man inte faller på knä för de ryska förhandlarna i Ovala rummet. När man inte bär kostym. När man inte är tacksam. Inte säger förlåt.

Men det de inte förstår är att alla masker fallit och världen sett något helt annat.

Jag gör ett nytt försök att fly en verklighet som börjar bli jobbig: ser om kultserien The Handmaid’s tale. Ett synnerligen dumt val om man vill få Trump ur hjärnan. Men jag vill vara uppdaterad inför en ny säsong i april. Margret Atwoods dystopi handlar om ett framtida USA där en teokrati tagit makten.

Atwoods bok kom 1986, tv-serien 2017. Jämförelserna med Trumps första regim blev nästan en egen genre och jag tyckte att jämförelsen ibland kändes en aning teatral. Nu tar jag tillbaka allt. En mera välputsad spegel till det som sker i USA, är svårt att hitta.

Nu är jag vaken, förut sov jag. Det var så vi lät det hända. Vi vaknade inte när de slaktade Kongressen. Eller när de skyllde på terrorister och upphävde författningen. De sa att det skulle vara tillfälligt. Inget förändras ögonblickligen. I ett badkar som värms upp gradvis kokar man till döds.

Klipp till i dag: Elon Musks tech-armé av unga män gör räder och spärrar av arbetsplatser med gula polisband. En ”kriminell organisation”, säger han om biståndsmyndigheten USAID. De som vågar protestera gömmer sig bakom munskydd för att inte riskera repressalier. Medier attackeras. I flera år har Trump hotat och förolämpat journalister på presskonferenser och rallies. Nu har han inlett utrensningen. Nyhetsbyrån AP har stängts av från Vita huset för att de fortsätter skriva ”Mexikanska golfen” i stället för ”Amerikanska golfen” i sina artiklar. Redaktioner hotas med stämning för ”negativ bevakning”.

Badvattnet stiger mot kokpunkten. Och det går snabbare än vi fattar.

”Har svårt att identifiera mig som dam”

Ibland händer det att jag sätter mig på en buss tillsammans med damer i min egen ålder. Det sker med tvekan eftersom jag lider av identitetsbesvär. Har svårt att identifiera mig som ”dam”.

”I min ålder” är också svårsmält. Lägger man till etiketten ”trädgårdsintresserad” blir det plågsamt eftersom allt sammantaget definierar mig som trädgårdstant. Men sanning kan göra ont och ibland får man rätta in sig ledet och kliva på bussen.

Jag och damerna i bussen – några herrar har slunkit med även om de är få – är på väg till trädgårdsmässan i Stockholm. Ett årligt event där trädgårdsintresserade under frustande och lustfyllda former trampar ned varandra.

Hur jag än rör mig går jag mot strömmen. Alla försäljare av dahlior får mässan att kantra som ett regalskepp. Dahliafeber härjar ombord och jag försöker att inte drabbas eftersom jag vet att de karismatiska blommorna bara har en uppgift: som trestjärniga snigelrestauranger.

De har föredrag här också. Jag väljer ett som handlar om skötsel av rosor och sätter mig framför en scen. De pratar en massa men inte om rosor. Bara om beredskapsodling i orostider. Hur kommer jag härifrån? Jag har tagit bussen från Västerås för att en ynka dag försöka släppa sluggern i Kreml, hans kumpan i Vita huset och alla chattande klåpare han omger sig med. Men hör från scenen att jag borde beredskapsodla svenska kålrötter.

Jag går och köper ramslök. Kan i alla fall få lite ramslökspesto på mackan i mitt skyddsrum. Om jag nu har något? Säljer de skyddsbunkrar till mässpris här? Det verkar inte så.

I bussen hem känns allt lite bättre. Jag har köpt bivaxdukar, myggmedel och bränt en tusenlapp på trestjärniga snigelrestauranger. Min identitetskris har gått över. Somnar nöjd ute på E 18.

Jag är född trädgårdstant.

”Många gånger stannar jag upp under läsningen och fnissar”

TV: n stod på. Mamma sprang omkring. Så kom nyheten från slottet, hon stannade, förstenad inför paret i förlovningssoffan. Sen sa hon lågt:

”Men… inte ska vi väl ha en till tyska på slottet.”

Det lät taskigt, tyckte jag. Knugen hade hittat en tjej att gifta sig med och det var ju inte precis Ulrike Meinhof, så vad var problemet?

Själv kunde jag inget om kungahuset. Tillhörde en generation som skulle vara ointresserad. Men mamma var passionerad. Gustav VI Adolf var ju så ”vanlig och trevlig”. Sessornas bröllop fick henne i spinn, men deras mamma Sibylla var stel och belastad. Hon var ”tyskan på slottet” Det var så prinsessan från Coburg kallades i folkdjupet där min mamma levde hela sitt liv.

Intressant nog vill Åsa Linderborg svara på varför monarkin har ett så starkt grepp om oss i sin nya bok ”Tjabo”. Historikern, författaren, journalisten Linderborg har skrivit nästan 700 sidor om kungafamiljen, bulimisk med sin makalösa research. Men kul.

Vi känner igen det mesta. Här finns Gustav V:s borggårdstal och Haijbyaffären. Hon benar i de utdragna nazianklagelserna mot Sibyllas och Silvias föräldrar, drar Torekovskompromissen för oss, Brunei-affären, prins Bertils offer. Här finns rubbet. Under antimonarkistens lupp.

Jag skrattar varje gång Linderborg, socialist, anti-rojalist och irriterad kritiker av privilegier och plikter som går i arv, bekänner ömheten för ”Carl-Gustaf”, han som levt ”ett helt liv i sin egen skugga”. ”Att skriva om Carl-Gustaf är som att hålla i en ål när man duschar.”

Monarkin lockar fram lakejsjälen, skriver den vuxna Åsa och citerar Vilhelm Moberg. Vi blir servila, förnedras. Men arbetarklassen är splittrad, här som ett mytiskt, starkt band till monarkin, menar hon. ”För många är nationalstaten det enda man har att hålla sig i och kungamakten den enda elit som aldrig gjort en illa”. Dessutom är det monarkin som äger symbolerna, ceremonierna och historien.

I de där raderna hittar jag svaren om min egen mamma.

”Swish-kvinnorna räddar mig”

Det är alltid någon som brottar ner misantropen i mig. Den som övertygar mig om att jag när som helst kommer att bli nedskjuten av en rekryterad trettonåring som kört sin voi till fel adress. Eller romansbedragen av en amerikansk officer vid namn ”Steve”, som gråsprängd med vacker käklinje och hackad identitet söker min vänskap på Facebook.

Just nu tror jag att det är swish-kvinnorna som tar nacksving på min inbyggda världsföraktare. Swish-kvinnorna verkar finnas överallt. De som tar ett steg fram, räcker fram sitt bankkort och säger ”du kan swisha mig sen”. De smälter mitt förhärdade inre till mashmallow, ger mig hopp om framtiden och får mig att älska människosläktet.

Så här kan det gå till: Jag står i Västerås enda tygaffär och ska betala de mjuka tyger jag vill ha för att sy pyjamasar till barnbarnen. Men mitt bankkort är glömt i en kortterminal på andra sidan stan. Tygaffären tar inte swish. Jag gör mig redo för en bittert framåtlutad sorti då hon kliver fram. ”Jag betalar så kan du swisha mig”. Jag stammar lite. Vet plötsligt inte hur jag ska hantera vänlighet.

Det händer en gång till! I restaurangträngseln på trädgårdsmässan. Mitt bankkort finns med, laddat med pengar men det fungerar inte i terminalen. En dam kliver fram. ”Jag drar kortet, så swishar du mig”, sjunger hon på grycksbomål.

Men så händer det igen! På Göteborgs station. Jag måste få ut mitt bagage ur en låst box. Den vill ha kort. Jag hatar att be. Men måste! Fattar mod och frågar en äldre kvinna. Hon ser rädd ut men hon går inte sin väg. De hjälper mig till slut. Jag älskar dem. Hinner med tåget till Västerås.

Sensmoral: Jag har blivit en imposant kontant-tant, särskilt populär hos Myndigheten för samhällsskydd och beredskap eftersom jag kommer att klara mig galant när ryska hackare släcker ner bank-id, swish och resten av våra digitala system. Oj förlåt. Jag fick ett återfall som misantrop.

Morgonsol i babynästen – min telefon larmar om krig

Fönstret står på glänt och försommarnatten svalkar våra varma kroppar. De sover intill mig i varsitt ”näste”, det heter så. Som om de vore små uttrar eller ekorrar. Jag har tagit nattskiftet. Föräldrarna ligger i andra hörn av huset.

Han har fått nattmål av mig från en liten automat på köksbänken som gör tempererad välling med ett knapptryck. Med den lilla kroppen i ett vänstergrepp, trycker jag på vällingknappen och hyllar människans tekniska framsteg. Det är magiskt.

Gryningen tar sig in bakom de mörka rullgardinerna, lägger morgonstrimmor i deras nästen. Det är så konstigt, men jag är inte trött. När jag lyfter dem gungar deras tunga huvuden mjukt mot mina läppar. Klockan är fyra. Det lilla mörklagda rummet, med gryning som smyger in från två fönster är… ett kapell. Min religiösa intelligens är mycket låg. Men ska jag bli religiös är det nu.

Telefonen som är min klocka, ficklampa, tidning ligger intill min kudde. Nu lyser den upp. Borde inte kolla. Men gör det i alla fall. Den lyser om det mänskliga infernot i Gaza, om gisslan, om bomber över Kiev, Teheran och Tel Aviv. Om döda ”civila”. Alltså sådana som vi.

Jag vänder snabbt på telefonen. Borstar med handen på lakanet, vill få bort det som trängde sig in. Men det är för sent. Realiteterna är där och en rubbad värld fyller min skalle. Vår tids kluster av destruktiva ledare, deras groteska beslut.

När mina var små i skiftet 80- och 90-tal var inte allt enkelt, men det fanns ljus och hopp. Muren revs, Tyskland återförenades, Mandela frigavs. ”Det kändes som om världen hade snurrat runt ett varv och hamnat rätt”. Om det var en fjäder som fick den att snurra har den släppt nu. Kastat oss tillbaka i en global whiplash där alla verkar förbannade på alla och satt världens krigsindustri på högvarv.

Västeråsrevyns författare Hanna Sangemark säger det på sitt sätt i kupletten ”Vi har inte tid med krig”: Sluta, kan ni inte bara sluta? För vi har mycket annat vi vill bry oss om. Som gamla faster, mor och far, och barnen medan de bor kvar. Det var första gången jag grät till en revykuplett med käck melodi sjungen av kvinnor i färgglada fjäderboor.

”Det finns väl minst en Caligula-wanna-be på varje kontinent nu?”

Sommaren passerade som en sprinter och pionerna blommade över medan jag vände mig bort för att kolla en grej. Rosorna ville kompensera men var lite deppiga av alla steklar. Nu går jag och fryser om armarna i sensommarkylan medan det tjatas i etern att semestern är slut och ”vi ska tillbaka”.

Jag är inte där. Ska inte ”tillbaka”. Som senior löper tillvaron i cirklar. Hittade mig själv på skogsrejv bland jämnåriga kvinnor med rumpgung medan technomusiken steg mot tallkronorna. Mina euforiska dansfötter skrattjöt upp till mig från golvet av yrande barr: ”är det här sant?!”

Annars har jag mest lyssnat på deckare med onödigt mycket slafs för att störa ut nyheterna om det kaos som klustret av världsledare har orsakat. Det finns väl minst en Caligula-wanna-be på varje kontinent nu?

När Gaza, Ukraina och övrigt omvärldsvansinne krossar ens hopp till stendamm får man försöka närstudera det lilla livet. Som att jag såg mina barnbarn lära sig krypa i sommar. En tankeflykt som funkade uselt eftersom vi sett på våra skärmar hur barn som överlevt i Gaza och Sudan inte orkar krypa. Men jag gömde blicken i barnbarnens muskler, såg dem kämpa med koordinationen. När ett barn lär sig krypa triumferar evolutionen framför våra ögon.

Som det gick det till när ryska ”barnombudsmän” förde bort ukrainska barn från barnhem och sjukhus. De bars ut i sina täckjackor med stora ögon under mössorna, sattes på bussar, gavs nya identiteter och försvann ut till ryska fosterfamiljer. Omkring 20 000 barn, kidnappades till Ryssland. Måste vara den största masskidnappningen i vår tid. Att föra bort barn är ett krigsbrott.

Men. I Trumps USA rullades röda mattan ut för krigsförbrytaren Putin. Ett välkomnande som fick tarmarna att vrida sig på en omvärld. Vem ska jag fråga? Vad som är rimligt, vad som är sant är sedan länge irrelevant.

”I det ’extrema’ Sverige slår vi inte barnen”

Jag vet inget mer om den jäveln än att han slog min pappa fördärvad. Pappa var pojke då. Han, min farfar, storväxt med raseriet i brobyggarnävarna. Jag skulle ha gjort upp räkningen med gubben om han inte varit död sedan 1967.

Vad skapade man själv för barndomar, som förälder? Jag lyfte aldrig en hand, men kunde drämma en tallrik i golvet när trebarnsröran nådde hjärnsmälta. Maja Larssons nya bok ”Föräldrarnas födelse” skriver om barnagan. I barndomarnas sorgliga historia var ris och slag länge ett självklart sätt att få barn att lyda. Inte förrän 1979 blev det förbjudet i lag att aga barn, Sverige var först ut.

Sverige är absolut ”extremt” i värderingsstriden om hur barn ska uppfostras, synen på kvinnor och män, tilliten till samhället. Det framgår av ”kulturkartan” från World Value Survey. Sverige längst upp i högra, övre hörnet med frihetliga värderingar. Längst ned i motsatta hörnet länder med traditionella och religiösa värderingar. Hederskultur är inte ”illvilja”. Det bara är. Men som bara måste bort, försvinna, där svensk lag gäller.

Det sorgliga är att kritiken mot dominans- och hederskulturen i så många år har setts som aggressivt och främlingsfientligt. Vi skulle titta bort, marineras i den påbjudna föreställningen att våld i hederns namn inte skilde sig från ”svensk brännvinskultur”. Numera vet vi bättre.

Det var en mycket senkommen, men ändå lättnad man kände när statsminister Kristersson i sin senaste regeringsförklaring sa: ”Låt oss vara uppriktiga i denna kammare: Det är ett svek att Sverige inte tidigare har gjort mer för att stoppa det systematiska förtrycket av flickor och kvinnor.” Svek var ordet, sa Bull.

”Tjafs i kubik – så nedmonteras demokrati”

Skulle jag? Eller skulle jag inte? Jag tog ett allvarligt samtal med mig själv. Var det värt att riskera mitt goda humör? Kanske bli fly förbannad? Men så gjorde jag det i alla fall: jag följde partiledardebatten i SVT:s Agenda den 12 oktober.

Vi vet hur det gick. Tjafs i kubik. Avbrutna inlägg. Ilska och skitkastning från pulpeterna, ”du ljuger”, ”nej jag ljuger inte!” Programledare som röt förnamnen på partiledarna för att få dem att tystna. Som i klass 7 B. Den debatten blev en klimax i debattkräk och en tipping point med insikt om att så här kan vi för tusan inte ha det.

Åsa Wikforss, filosofen som fått status som den faktabaserade kunskapens ljusbärare, gästade Västerås med sitt föredrag ”Demokratin i postsanningens tid”. En titel som ger kalla kårar. Hon slog fast att kvalitén på det offentliga samtalet måste höjas. ”Här har politikerna ett jätteansvar som de inte tar just nu”.

På 1970-talet gick demokratier under av plötsliga statskupper, numera nedmonteras demokratier stegvis av folkvalda politiker. Men varför använder människor sin röst för att rösta bort det enda system som tillåter dem att använda sin röst? Man vill inte ha demokrati. Mätningar bland unga män i Sverige visar oroande siffror.

Det var en rätt dyster kväll, men det finns ljuspunkter, sa hon och delade ut flera redskap för att skydda demokratin: ta strid mot desinformation, stärk fria medier, stöd lokaljournalistiken. Som exemplet Polen, där man lyckades vända ett autokratiskt land genom att politiker ur många läger samlades för att försvara den liberala demokratin. Om exemplet Polen skänkte tröst i några svenska hjärtan den här höstkvällen vet jag inte. Kan bara hoppas.

Julstädning utan psykisk genomklappning

Det är hög tid nu. Att börja tänka på… å nej… julstädningen. Var ska jag börja? Ska jag börja… alls? Min vuxna dotter sa en gång: ”mamma, jag minns hur du städade jämt när vi växte upp”. Min bild av mig som öm och närvarande moder föll som kolossen på Rhodos.

Jag minns hur min egen mamma slet med rengöringen. Utom den gången när jag liten ville hjälpa henne skura korkmattorna. Mina veka lemmar slet med den stora plåthinken tills min fot i misshugg landade i hinken. Katastrofen forsade upp genom det blöta benet - men kom av sig. Mamma skrattade. Det var alltså så man skulle klara städningen. Med slapstick. Som Chaplin.

Jag drog aldrig mer ner några skratt. Städningen fortsatte med käkarna låsta. Det blev arvet efter mamma. Men jag slapp psykisk genomklappning. Har bara svurit. Tack vare de välfunna invektiven har det blivit skinande rent.

En gång var jag chef. Som chef med tre barn hemma begärde jag en löneförmån: hemstädning. Det var ett politiskt statement. Uthärdade alla skeptiska ögonbryn och fick min vilja igenom. Men det var skitjobbigt. En gång i veckan skulle allt rensas så att städproffsen kunde dansa fram. När jag var klar med plockandet visste jag att jag med lätthet kunde ha gjort även resten själv. När städfirmans anställda, okunniga om sopsortering, tog min komposthink och slängde den med lock och allt i soptunnan, sa jag tack och farväl.

Nu på ålderns höst uppstår frågan: Hur länge ska jag orka hålla fläskängrarna i schack? Det återstår att se. Jag är inte där än men vill ha en strategi. Nu ska jag ta tag i julstädningen medan jag lyssnar på alla unga städinfluencers på Instagram. Än kan en liten gumma gno.

”En värld där hatet ger orgasmerna”

Vad världen behöver nu är inte en till text om Joakim Lundell. Vi är övergödda som tvångsmatade gäss. Men Bo-Göran Bodins dokumentär om influencer-världen är en ögonöppnare vi inte visste att vi behövde.

Trodde först att jag var den enda som inte visste vem Joakim Lundell var. Sen förstod jag att jag bott på en annan stjärna. Utspelad bortom gammelmedias ansvarsutkrävande pågår det gränslösa hatet på Youtube, plattformen som ägs av Google med mottot ”Don´t be evil”.

Jag begriper bättre nu hur djupt det där kaninhålet är som en ung generation rasat ner i. Det gränslösa hatet pågår. Där deras egna barn ska slukas, kanske också mina barnbarn. Allas barn. En värld där det är hatet som ger orgasmerna, där små och stora hängs ut och förföljs så att familjer handlar maten sena kvällar för att slippa möta någon och barn vägrar gå till skolan. Allt utan rättsliga påföljder.

Nu har Australien slängt ut alla under 16 år från internet och andra länder ligger i startgroparna. Att förbjuda och begränsa internet för unga när ansvaret måste läggas på techbolagen som tjänar multum på krigen de låter användarna starta. Drain the swamp. Dränera träsket av hat på de sociala plattformarna. Utkräv ansvar.

Nu står julen för dörren med alla sina ingredienser: Längtan att få höra till. Men familjeintriger som raserar. Det världen behöver nu är att snällheten dras upp ur gyttjan, läggs på bår och får hjärt-och lungräddning. Att vi höjer oss över gammal ilska och oförrätter. Glömmer, går vidare, öppnar famnen. Dörren.

Långhalsarna dog ut men det finns hopp om människan.